Kilmainham Gaol

I gymnasiet skrev jag mitt projektarbete om Irland och IRA. Då såg vi filmer som Michael Collins (en av de bästa filmerna trots att irländarna själva säger att Julia Roberts har den värsta irländska dialekten som någonsin gjorts på film) och In the name of the father. Både filmerna har spelats in på det gamla fängelset Kilmainham Gaol, där många av Irlands rebeller suttit inlåsta och avrättats. Det är en av turistställena här jag verkligen velat se och idag så tog jag och en kompis tag i det och besökte fängelset.

När fängelset användes var det under tiden för potatispesten, hungersnöden och de värsta upproren. Folk begick brott för att få bli fängslade eftersom det var bättre än utanför. Men de historiskt kända fångarna är de som deltog vid upproren och i frihetskriget. Guiden citerade ett av de mest kända upprorstalen som Robert Emmet höll efter att han blivit dömd att avrättas:"When my country takes her place among the nations of the earth, then and not till then, let my epitaph be written" (epitaph är gravering på en gravsten så han ville att den skulle skrivas först när Irland erkändes som nation).

Häromdagen avled en av Irlands fd taoiseachs och i en av de här cellerna satt hans pappa inlåst under upprorstiden.

Man trodde att ljuset från det stora fönstret skulle göra fångarna till bättre människor.

Den här trappan var till för fångarna medan vakterna kunde ta trappan på bilden ovan för att komma upp snabbt vid bråk.

När man går omkring här är det svårt att föreställa sig att den yngsta som suttit där var 8 år gammal. Man dömde barn på lika villkor som vuxna.

Joseph Plunkett fick gifta sig med sin Grace och ett par timmar senare avrättades han. Det är en av de viktigaste händelserna under den tiden eftersom allmänheten först ställde sig tveksamma till upproren men det här fick de att börja tänka om och ge upprorsmännen sitt stöd.

Joseph Plunkett's fru var konstnär och målade sin vägg när hon själv satt inlåst ett par år efter hennes man avrättats.

Alla som sett Michael Collins känner igen Eamon de Valera. Han blev taoiseach och president när han kom ut från fängelset och under hans presidentskap omvandlades det till museum. Han invigde museumet så de säger att han var den sista rebellen att lämna fängelset och den första att kliva in i det igen.  

Man avrättade de flesta fångarna vid ingången till fängelset där allmänheten kunde titta på men här på bakgården skedde avrättningar som man trodde skulle leda till fler uppror. Den yngsta som avrättats här var bara 18 år.

Påskupproret

Jag läste att det ska ske ett Påskuppror mot utförsäkringar hemma. Från början hette det tydligen Påskupprop men något ljushuvudet tyckte tydligen det var passande att istället kalla det Påskuppror så nu verkar båda namnen funka lika bra.

Nu under påskhelgen tittade jag just på nyhetsklipp från den årliga minnesceremonin för det som de flesta andra kallar Påskupproret. I år är det 95 år sedan det skedde här på Irland. Britterna slog ner det upproret på ett så brutalt sätt att delar av staden blev till ruiner och ett antal ledare som togs till fängelset Kilmainham Gaol och sen avrättades. På minnes ceremonin läste man upp delar av den irländska frihetsförklaringen och de läste upp en av de textraderna jag tycker är finast: Ireland, through us, summons her children to her flag and strikes for her freedom.  

Alla har rätt att protestera och man får väl kalla det för uppror bäst man vill men jag tycker det är ganska osmakligt att använda sig av ett begrepp som redan är så sammankopplat med ett annat lands blodiga historia.

Nyheter

Jag kunde inte låta bli att skratta när jag såg planerna för drottning Elizabeths besök om en månad. Förutom att möta presidenten och the Taoiseach så ska hon tydligen besöka Irish National War Memorial Gardens (som hedrar irländare som avled i första världskriget) och the Garden of Remembrance (som är dedikerad till alla som gav sina liv för Irlands frihet). Men sen ska hon även besöka Guinness Storehouse. Det är logiskt med tanke på hur stort Guinness är och det är ju verkligen en symbol för Irland men det känns ändå lite lustigt i jämförelse med alla andra delar av besöket. Alla minnesplatserna och sen Guinness Storehouse, det blir ju ett omväxlande besök för henne ;-) 

En nyhet som inte alls är särskilt lustig är bomben som hittades i helgen. Den stora motorvägen från Dublin upp till Belfast blev avstängd eftersom man hittade en övergiven van med en bomb i under en bro. Enligt polisen innehöll bomben 225 kg sprängmedel och ska ha varit kraftig nog för att göra ordentligt skada om den hade utlösts. Man spekulerar om att den antagligen var på väg till en allmän plats någonstans på Nordirland men det är trots allt bara spekulationer. Tills man hittar en gärningsman så kan man inte veta säkert vad målet eller syftet var. Precis som när det gäller den mördade polismannen så har ingen terrorgrupp tagit på sig ansvaret än men man misstänker att det är s.k "dissident republicans" (de är emot fredsavtalet som man slöt 1998) som ligger bakom båda händelserna.

Jag har ju funderat på att åka över till Nordirland själv om vi inte ska åka dit på vår roadtrip. Som det är nu så tror jag inte att det är någon fara alls att åka dit som turist. Så oroligt är det inte. Det jag har hört är man antagligen är säkrare som turist än om man misstas för en irländare eftersom det kan reta upp vissa. Så jag antar att det för en gångs skull inte är bra att ha snappat upp en irländsk dialekt :-) Skämt åsido så säger de på nyheterna att det som hänt nu på senaste tiden ha en koppling till ett val som kommer hållas i maj så det kanske är klokast att åtminstonde inte åka dit just när det pågår.   

Historia

Det är svårt att försöka beskriva irländarna och britternas gemensamma historia. Kortfattat så var Irland under hundratals år en brittisk koloni. Man styrdes mot sin vilja av en brittisk militärmakt och irländarna behandlades på ett sätt som man har svårt att föreställa sig. Det iriska språket förbjöds och irländarna hade inga rättigheter. Lagar stiftades som diskriminerade katoliker och irländarna levde under förhållandes som man jämfört med afrikanska slavar under slavtiden. Irländsk bönder trängdes bort från den bördiga marken, den tog britterna över och istället fick irländarna nöja sig med sämre jordar. Potatis är en av de få grödor som kan växa i magra jordar och därför blev den en oproportinellt stor del av odlingarna på Irland. Andra grödor kunde inte användas som föda eftersom man odlade vete och liknande för att betala hyran till britterna. När potatispesten drabbade ön så skedde det irländarna kallar an Gorta Mór, den stora hungern. En utdragen svältdöd och när irländarna väl fick hjälp så var det från Amerika och inte från det land som faktiskt styrde dem och dessutom låg betydligt närmare. Historien blir betydligt blodigare med påskuppror, frihetskrig, inbördeskrig, avrättningar, terrorism och allt annat som hänt under 1900-talet. Men relationen Irland - Storbritannien är kort sagt väldigt komplicerad.    

Irland deklarerade självständighet från Storbritannien 1916 men den erkändes först 1921. Trots att det är ett antal år sedan så har det aldrig hänt tidigare att en brittisk monark besökt Republiken Irland. Men nu i maj är det dags eftersom drottning Elizabeth (och USA:s president Barack Obama) ska komma hit för ett officiellt besök.

Vissa tycker det är ett bra sätt att inte hålla kvar vid gamla händelser och att det visar på att tiderna förändras medan vissa partiledare anser att det är för tidigt med ett brittiskt besök. Det partiet som har en historisk koppling till IRA anser att det är en kränkning mot offren för det brittiska styret. Kostnaderna är väl också en sak som retar många, vilket är helt förståeligt. Det sägs att det är den största säkerhetsoperationen i Irlands historia och det lär inte bli billigt. Det är klart att det måste reta folk ännu mera när de själva kämpar ekonomiskt och staten inte har en så pass bra ekonomi att den kan hjälpa de egna invånarna

Welcome to Rugby Country

Det här med hur landet är uppdelat kan göra mig lite snurrig. Alla postkoder som delar upp städerna, counties (låter fel att säga landskap men jag antar att det är den svenska motsvarigheten) och provinser.

”Leinster, the eastern kingdom, is the seat of prosperity, hospitality, the importing of rich foreign wares like silk or wine; the men of Leinster are noble in speech and their women are exceptionally beautiful.” En dikt översatt från gammal iriska 

Irland är uppdelat i fyra olika provinser: Leinster, Ulster, Munster, och Connacht. Jag lärde mig snabbt att de här uppdelningarna är väldigt viktiga i sportsammanhang, man måste givetvis vara solidarisk med sin provins. När man kommer till Dublin är det svårt att missa vilken provins det är eftersom Leinster Rugby finns på reklamskyltar överallt. Rugbysporten har verkligen det bra här PR-mässigt just nu. Förutom alla skyltar om Leinster så sponsrar Guinness någon liga nu i år så det finns även stora skyltar med texten "Welcome to Rugby Country" och alla föreställer ett par biffiga rugbyspelare med tröjor med Guinnessmärket. Det finns till och med en reklamvideo.   

Men trots att rugby och sport är viktigare än mycket annat här så lärde jag mig av en av irländskorna att provinserna spelar stor roll också när det gäller iriskan. Alla provinser har olika dialekter och när irländarna lär sig språket i skolan (det är obligatoriskt tills de är fjorton år) så måste de kunna ”sin” dialekt flytande men även lite av andra dialekter. Det kan tydligen skilja sig väldigt mycket åt mellan de olika provinserna, både när det gäller uttal, stavning och ord som inte ens finns hos alla. Eftersom man måste kunna flytande iriska när man jobbar exempelvis inom staten eller som lärare så gäller det att hålla reda på inte bara en dialekt utan kunna förstå sig på och prata alla dialekterna. Vissa dialekter är svårare att förstå än andra, folk från Donegal har en speciell dialekt både i iriskan och engelskan. Det kan Malin intyga för vi hade inte helt lätt att förstå irländaren vi träffade på i Temple bar. Men man behöver inte känna sig dum när man inte förstår allt vad de  från Donegal säger för även andra irländare har problem med det. Det är till och med så illa att irländare från andra delar av landet åker till Donegal på somrarna för att arbeta och lära sig dialekten.      

De fyra provinserna är sen indelade i counties och Irland har traditionellt sett trettiotvå counties. Republiken Irland har tjugosex stycken och övriga sex counties tillhör Nordirland. Det är lite intressant eftersom provinsen Ulster har dels alla de tillhörande Nordirland men även fyra som hör till Republiken Irland.

County Dublin upplöstes för ett par år sedan och delades upp i mindre counties för att det skulle vara lättare att administrera. De nya är: Dun Laoghaire-Rathdown, Fingal och South Dublin. Jag bor i Dun Laoghaire-Rathdown, i ett område som heter Belfield. Belfield är ganska litet och eftersom campuset å andra sidan är stort så är består Belfield i princip bara av campusområdet.

Man kan stå i ett county och se över vatttnet till det andra. Dun Laoghaire tillhör (inte så överraskande kanske) Dun Laoghaire-Rathdown medan Howth som ligger rakt över bukten tillhör county Fingal.

En favorit i repris. En bild jag tog i höstas i Dun Laoghaire

Dublin eller Baile Átha Cliath är uppdelat i postområden och Belfield tillhör Dublin 4. Eller D4 som förkortningen är. D4 används också som ett sätt att beskriva en viss typ av människor, oftast på ett negativt sätt eftersom en D4-typ anses vara rik, snobbig och ha en viss klädstil som skriker pengar och ingen klädsmak. 

De irländska bussarna

Nu när jag inte har SL att irritera mig på så har jag hittat något annat som kan fylla det tomrummet - den irländska busstrafiken. Fast än så länge har jag inte kommit upp till samma nivå av ogillade som jag har för SL. Jag tror att det är för att allt blir lite charmigare här när man vet hur irländarna är, sen är det nog lite nyhetens behag. Om ett par månader kanske jag tycker det här är värre än SL.

Här kan man inte förvänta sig att bussarna ska gå i tid, man kan inte ens förvänta sig att den bussen du tänkt ta faktiskt kommer gå. Det är inget att oroa sig för om man bara ska åka i city centre eller ut mot campus för det går (oftast) bussar tätt inpå varandra så då spelar det ju ingen roll. Det blir lite jobbigare om man sitter i Enniskerry (liten ort i Wicklow) och väntar på den enda bussen som ska gå den timmen och den inte dyker upp. Det är inte roligt efter mer än en timme när man upptäcker att varken den bussen eller bussen som skulle gå timmen efter dyker upp. Taxi är väldigt bra!

Om/när bussen dyker upp så gäller det att vifta. Vi lärde oss det den hårda vägen den första dagen vi hade handlat på oss mat och skulle åka hem. Med matkassar i båda händerna och vana vid att bussen stannar såg vi vår buss susa förbi.

När man kommit på bussen gäller det att kunna betala i jämna mynt, och bara mynt accepteras. Om du betalar för mycket får du ett litet kvitto och kan gå till stora bussterminalen och få tillbaka pengarna. Men att få tillbaka runt 2 kr känns inte riktigt värt det besväret. På nattbussen måste man betala hela 5 euro i mynt, och man kan inte använda sitt vanliga busskort här så även om jag på dagtid bara drar mitt kort så får jag betala i mynt på nätterna. Eftersom det är 5 euro var man än åker och en taxiresa till campus kostar runt 12 - 14 euro så är taxi väldigt uppskattat om man är flera som ska hem.

Fast det är fortfarande roligt att åka dubbeldäckare.