104 Hour Getaway

Jag är helt fast vid radion nu, det är bättre än tv det här. Min favorit radiostation har en challenge för välgörenhet där två av radiopratarna ska ta sig så långt bort från Dublin som de kan på 104 timmar (radiostationen heter FM104) på 50 euro/dygn. Jag trodde aldrig att jag skulle fastna så men det är otroligt spännande och jag har lyssnat på det på bussen hem, på kvällspromenaden och när jag städat.

Nu är den ena på väg till Ukraina och har haft problem med beväpnande vakter på tåget. Alla ringer in och säger att det inte är säkert så det är ruggigt spännande att följa.

Och imorse var det bara underhållande när den andra inte ätit på många timmar och gnällde som bara den. Han blev inte gladare när radiopratarna här hemma lade upp bilder på när de åt chips (edit: pommes frites heter det visst) till frukost ;-) Han lade på telefonen mitt i sändningen för att han blev så sur. Man kan ju inte låta bli att älska den irländska bitterheten och humorn!

Only in Ireland...

Det är verkligen bara här (och möjligen UK) som man kan komma på tanken att ha en National Fish & Chips Day.

Jag fikade i stan idag med härliga T och det kändes helkonstigt innan när vi försökte bestämma en dag som passade. Att veta att man måste ta det nu eftersom jag inte kommer komma tillbaka som vanligt den här gången... Efter vårt Starbucks-besök handlade jag mat på Marks & Spencer innan jag promenerade ner till busshållplatsen där det stod att just den hållplatsen var tillfälligt avstängd och bussarna skulle gå från Merrion Square. Så jag promenerade dit på genvägar mellan husen och insåg att jag hittar bättre här än i Stockholm. Och Starbucks och Marks & Spencer är vardag. Det är en ganska konstig känsla.

Kilmainham Gaol

I gymnasiet skrev jag mitt projektarbete om Irland och IRA. Då såg vi filmer som Michael Collins (en av de bästa filmerna trots att irländarna själva säger att Julia Roberts har den värsta irländska dialekten som någonsin gjorts på film) och In the name of the father. Både filmerna har spelats in på det gamla fängelset Kilmainham Gaol, där många av Irlands rebeller suttit inlåsta och avrättats. Det är en av turistställena här jag verkligen velat se och idag så tog jag och en kompis tag i det och besökte fängelset.

När fängelset användes var det under tiden för potatispesten, hungersnöden och de värsta upproren. Folk begick brott för att få bli fängslade eftersom det var bättre än utanför. Men de historiskt kända fångarna är de som deltog vid upproren och i frihetskriget. Guiden citerade ett av de mest kända upprorstalen som Robert Emmet höll efter att han blivit dömd att avrättas:"When my country takes her place among the nations of the earth, then and not till then, let my epitaph be written" (epitaph är gravering på en gravsten så han ville att den skulle skrivas först när Irland erkändes som nation).

Häromdagen avled en av Irlands fd taoiseachs och i en av de här cellerna satt hans pappa inlåst under upprorstiden.

Man trodde att ljuset från det stora fönstret skulle göra fångarna till bättre människor.

Den här trappan var till för fångarna medan vakterna kunde ta trappan på bilden ovan för att komma upp snabbt vid bråk.

När man går omkring här är det svårt att föreställa sig att den yngsta som suttit där var 8 år gammal. Man dömde barn på lika villkor som vuxna.

Joseph Plunkett fick gifta sig med sin Grace och ett par timmar senare avrättades han. Det är en av de viktigaste händelserna under den tiden eftersom allmänheten först ställde sig tveksamma till upproren men det här fick de att börja tänka om och ge upprorsmännen sitt stöd.

Joseph Plunkett's fru var konstnär och målade sin vägg när hon själv satt inlåst ett par år efter hennes man avrättats.

Alla som sett Michael Collins känner igen Eamon de Valera. Han blev taoiseach och president när han kom ut från fängelset och under hans presidentskap omvandlades det till museum. Han invigde museumet så de säger att han var den sista rebellen att lämna fängelset och den första att kliva in i det igen.  

Man avrättade de flesta fångarna vid ingången till fängelset där allmänheten kunde titta på men här på bakgården skedde avrättningar som man trodde skulle leda till fler uppror. Den yngsta som avrättats här var bara 18 år.

Vilken helg!

Imorse lämnade jag av Sarah vid flygbussen efter en galen men rolig helg. Jag tror att vi både två har rejält med sömnbrist just nu men det var det värt. Vi hann med att shoppa och turista lite men mest blev det den typiska irländska sysselsättningen, vi hängde på puben.

Lite mer bilder från helgen:

Snabb bilduppdatering

Sarah kom igår och det är så roligt att äntligen träffas igen! Och nu har hon också fastnat för underbara Irland så vi kanske stannar här båda två ;-)

Bara en snabb bilduppdatering om vad vi gör. Men nu ska vi på pubrunda i Temple bar.

Igår var vi i Howth 

Idag var vi i Enniskerry och Powerscourt gardens. Ser ni Sarah?

Ja vi är galet mätta just nu.

Bombhot och misstänkta objekt

Nu har drottning Elizabeth landat i Dublin.

Lillebror länkade en artikel från DN om bomben som hittats utanför Dublin så lite av det som händer verkar ha nått Sverige men det är overkligt vad som pratas om på nyheterna här! Det är inte bara Dublin som drabbats utan även Belfast city, London och andra platserrunr republiken Irland. Det är bomber, falska bombhot, misstänkta objekt... Det är bråk inne i city mellan poliser och demonstranter.

Det är helt galet! Jag har aldrig varit med om såna här nyheter.

Dags att säga hej då

Nu börjar det verkligen kännas att det här är den sista tiden, när man börjar säga hej då till vänner man träffat.

Jag läste just en gullig hej då-lapp från de två amerikanskorna som åkte tidigt imorse. Och igår sa jag hej då till G eftersom hon åker till Dubai nu. Det känns verkligen vemodigt eftersom vi har haft så roligt tillsamamns. Även om vi pratat om att besöka varandra och man lätt håller kontakten nu med facebook och Skype så är det ju inte samma sak som att dela lägenhet. Jag träffade hennes morfar igår och han är exakt som man föreställer sig en typisk irländsk farbror. Kort, gråhårig, skrattandes och med en mysig dialekt.

På ett sätt känns det som att det var alldeles nyss som jag sprang genom ösregnet här på campus den där allra första dagen men samtidigt så har det hänt så mycket saker att det känns som en evighet sedan. Jag tittade igenom mina gamla bilder och inser hur mycket som ändå hunnits med.

Det var åtta månader sedan jag tog den här bilden den allra första dagen på Irland...