There's a boy in the house

Jullovet har varit fantastiskt. Inte bara för att det var första gången på väldigt länge som jag varit helt ledig men jag har haft det så underbart hemma... Det började med att jag plötsligt kunde ringa ett samtal till en annan svensk mobil (det går ju här med men det skulle ruinera mig). Det gjorde jag medan jag fortfarande var kvar på planet, mitt i natten så är det ju tur med vänner som är vakna. Sen att jag möttes av lillebror som välkomnade med skylt och allt var inte helt fel. Sen fortsatte bara jullovet och jag har hunnit med en massa, samtidigt som jag inte hunnit med allt jag tänkt. Men så är det ju alltid.

Att bara få umgås med familjen, träffa vänner, hinna träffa släkten, få vara i stallet tysta och vackra vintermornar, gå ut på juldagen med världens bästa gäng, vara med på stallfest, fika, avskedsfirande som var lika galet roligt som alltid med de människorna... Kort sagt, jullovet har varit så bra! Lite bilder för att poängtera det är väl på sin plats ;-)

Nackdelen med en fin tid hemma är att det kändes tråkigt att behöva lämna allt och alla. Men jag tröstade mig med tanken på att jag ju redan har ett besök hem bokat, om två veckor får jag besök här och överhuvudtaget så är det en massa spännande planer som är på gång för i mars men även när jag är hemma för gott.

Men nu när jag landade så kändes allt så himla bra. Dublin är lika fint som alltid och vi har det varmare än i Sverige, man blir för varm i vinterjacka. Ingen snö och inget regn, vädret  visar sig verkligen från sin bästa sida. När jag stod på flygplatsen och väntade på flygbussen skickade G ett text och sa att det är en pojke i lägenheten. Så de nya lägenhetskamraterna är tydligen en kille och två tjejer, men fast att jag och irländskorna suttit i vardagsrummet och babblat i evigheter så har ingen av de visat sig. Med andra ord är de lika osociala som vi var de första veckorna, can't blame them.

Trots att jag bara varit här ett par timmar så har jag redan hunnit träffa min vän vakten. Jag hade lite problem med dörren in till receptionen som ska öppnas automatiskt men inte gjorde det. Givetvis hade vakterna kaffepaus och då sitter de i receptionen och värner sig så han satt där inne och skrattade. Lite elakt tycker jag ;-)
Och jag har redan fått skratta själv, som vanligt är det G som lyckats klämma ur sig en massa saker. Vi har diskuterat botox, gangsters från Limerick, hennes tolvåriga systers avslöjande kläder och vad hennes pappa kallar hennes syster när hon har dem och allt annat som tydligen hör till när man uppdateras om hur livet i Dubai är. Men det allra allra bästa som fick mig och F, den andra irländskan, att skratta ordentligt var när G helt seriöst säger att hon funderat på att ta hit en städhjälp som ska städa hennes rum. Och sen var hon tvungen att lägga till "Oh but not a live-in" när vi såg lite chockade ut. Nej, en städhjälp som faktiskt bor här hade vi inte tänkt på men det har uppenbarligen G för hon var tydligen nära att fråga hennes föräldrars hushållerska om hon inte kunde flytta med henne hit.   

Det känns bra att vara tillbaka på den gröna ön. Jag njöt när jag hörde den första engelskan och såg de första skyltarna på iriska. Det var så skönt att bara gå rakt ut till bussen, veta vart man skulle, åka hem genom ett vackert Dublin och sen mötas av irländskorna som väntade i köket.