Case closed

Jag kände mig som Sherlock Holmes när jag gick och frågade ut alla om min gröna skål. Alla sa att de inte sett den men så nu plötsligt stod den på sin plats i mitt köksskåp, som om den aldrig varit borta. Case closed egentligen men jag har mina misstankar om vem som tog den.

Om precis en vecka så kommer lillebror och jag ser fram emot besök. Vi ska ju på rugbymatch och se Leinster spela mot ett brittiskt lag. Tydligen så sjunger man alltid "Molly Malone" innan Leinster spelar. Jag visste väl att jag någon dag skulle få användning för att jag kan den låten utantill!

Annars händer inte så mycket just nu. Alla sliter med uppsatser och tentorna närmar sig så det är fullt upp. Vi pausar för att laga mat, ta en promenad eller nattliga samtal när vi är så övertrötta att man inte orkar tänka klart. Det finns definitivt fördelar med pluggsällskap hemma, det gör det lättare att motivera en till att sitta länge när man inte är ensam om att göra det.

Idag kommer tentadatumen ut officiellt men redan igår låg några ute. Enligt det schemat så har jag alla mina tentor den sista veckan av de två tentaveckorna vilket är bra eftersom det ger mer tid. Men två av mina tentor ligger på samma dag med en timme emellan varandra vilket inte alls känns bra. Det gör mig lite nevös.

Eftersom det inte händer så mycket spännande just nu så har det inte blivit några roliga bilder. Men jag har två halvdåliga mobilbilder från gårdagens kvällspromenad.

Såna här skyltar ser man inte så ofta längst med promenadvägarna hemma. Här kryllar det av helighet, kloster och religiösa sällskap.

Det häftigaste huset, en kyrka som nu är ombyggt till bostad. Tyvärr (för de som bor där alltså) så ser man in väldigt bra på kvällen eftersom fönstren är gigantiska.

Mysteriet med den gröna skålen

Jag har irriterat mig på när folk använder saker som inte är deras utan att diska upp efter sig. Men nu har det börjat gå för långt.

Först fick ju G sina flingor uppätna och nu har min gröna skål (en djup porslinstallrilk från IKEA som jag är ensam om att ha, den är dessutom ljusgrön och utmärker sig från alla vita tallrikar och skålar) varit försvunnen i en vecka. Den var inte svindyr och jag har som tur är en till skål att äta ur men det är mer principen att någon har tagit av mina grejer.

Den ena amerikanskan säger att hon inte har sett den men att hon också har märkt att saker försvunnit och den andra säger att hon inte tror att hon har den på sitt rum men hon ska kolla. Den dryga typens svar på min fråga om han hade sett den var "Var skulle den vara i så fall då?". Hade jag vetat det så hade jag ju knappast frågat. Nu finns det ju inte så mycket jag kan göra, ingen vet någonting. Får väl se om den dyker upp när de kollat igenom sina rum men jag vet att varit väldigt mycket folk här så vem som helst kan ju ha tagit saker från köket.

Det känns ju så lagom kul att behöva tänka på att mina saker kan försvinna i det som faktiskt är mitt hem just nu. Jag orkar inte bry mig om smutsiga betstick och flottiga stekpannor längre men jag vill åtminstonde ha kvar det som är mitt.

Humör

Jag var inte på bra humör igårkväll och det var knappt så jag var på bättre humör imorse. Som jag sa till pappa, gissa hur mitt humör var när jag stod utanför dörren och upptäckte att den var låst... Jag är inte alls bra på sådana motgångar, oavsett hur små de är så blir jag grinig istället för att tänka logiskt och lösa problemet (men jag är ju i alla fall medveten om det numera). Men övning ger färdighet och jag har faktiskt blivit lite bättre. Lite.

Något som gör mig på väldigt bra humör däremot är att lillebror med kompis kommer på besök om två veckor. Rugbymatch och middag på O'Neills är planerat, sen vet jag inte om grabbarna har några särskilda planer. Jag vet i alla fall att oavsett hur mycket jag tycker om min lillebror så tänker jag inte besöka Guinness store house en fjärde gång ;-)

Och nu har vi lyckats hitta en bra helg och bra flighter så i maj så kommer Sarah, vilket gör humöret ännu bättre. Jag kommer dessutom vara helt ledig då så det blir semester för oss båda. Perfekt!

Känns som att de sista två månaderna här kommer gå så fort med uppsatser, tentor och besök. Snart är jag väl tillbaka i Sverige och undrar vad som hände med dagarna.

Låst dörr

Jag sa ju att det skulle hända. Det var bara en frågan om när.

Jag låser alltid min dörr på kvällen och eftersom jag höll på att göra mig i ordning igårkväll och tänkte sova så låste jag. Men så ringde G mig och frågade om jag var vaken och sa att hon hade en massa att berätta. Hon hann säga på telefon att hon fått åka buss och därför gått vilse i centrum och inte hittat rätt busshållplats utan fått fråga hemlösa om vägen. Bara det var ju tillräckligt för att jag skulle vilja höra resten. Hon skulle ringa igen när hon närmade sig campus och jag gick ut för att diska undan lite av mina grejer. När jag ska öppna min dörr sen så är den såklart låst. Mobilen låg inne på skrivbordet bredvid nyckelkortet, Skype var på och mina skor stod på sin vanliga plats i rummet.

Jag visste ju att G inte var hemma så provade att knacka på hos F men hon var inte där. Grejen är ju att man kan gå ut ur huset och till receptionen och få ett tillfälligt nyckelkort så man behöver inget kort med sig ut men jag var inte säker på om receptionen skulle vara öppen eftersom jag inte sett någon där när jag tog en kvällspromenad. Som tur var så fick jag låna ett kort av den bussigaste amerikanskan så jag gick ner och med bara mina sockor på fötterna. Eftersom han i receptionen hade problem med att aktivera korten så blev det ett antal rundor upp och ner. Tillslut hade han lyckats aktivera det tillfälliga kortet och jag tog mig in i mitt rum och kunde hämta mitt eget kort. Som givetvis inte fungerade då Hade ett missat samtal från G och ringde upp henne men då klev hon just in genom dörren och kunde följa med mig som sällskap. Ett antal vändor blev det tills han lyckades aktivera det men då hade jag i alla fall mina skor på mig.

Men nu återstår ett problem, förut har jag kunnat låsa upp dörren genom att sätta i kortet två ggr. Det går inte nu utan dörren är alltid låst vilket innebär att jag alltid måste ha kortet med mig. Nu har jag satt en liten post-it lapp på dörren som påminnelse, får väl se hur det går.

Mobilbild från kvällspromenad

Jag kom just in från en kvällspromenad i vackert ljus och härlig luft. Av någon anledning så kom jag att tänka på den allra första skoldagen i höstas när vi satt i aulan. Ceremonin med lärarna som tågade in i sina dräkter och hattar, rektorn som höll sitt tal... Han sa en hel del tänkvärda saker men en sak som fastnat är att you can always re-take an exam but you can never re-take a party. Och det är ju sant, tentor och uppsatser går att göra om en missar man festen så går det aldrig att uppleva just den festen igen. Nu tror jag inte han menade att man ska strunta i att plugga och gå på alla fester (fast det verkar finnas en del som tog det bokstavligt) men det öppnar ändå upp för tanken att det finns annat än bra betyg och stress över skolan. Klok man den där rektorn!

Spring forward, fall back

Jag gnällde just till Lina om att förlorat en timme idag. Hon var lite mer positiv och sa att man får ju tillbaka den om ett halvår ;-) Vilket är sant men jag & mina uppsatser skulle behöva den nu idag.
Det här med att gå mellan vinter- och sommartid ställer alltid till det i mitt huvud. Jag lär mig liksom aldrig, det känns inte logiskt och varje gång klockan ska ställas om så är jag lika förvirrad. Häromkvällen satt vi och diskuterade det här i minst EN HALVTIMME utan att bli helt säkra, så jag är åtminstonde inte ensam om det. Jag tror inte det gjorde irländskorna mindre förvirrade när jag började mumla för mig själv om trädgårdsmöbler men mamma säger ju alltid att man ska tänka att man ställer fram trädgårdsmöblerna på våren och ställer tillbaka dem på hösten. Till slut så kom vi fram till att det ska vara spring forward and fall back. 

Efter att ha sett diverse statusuppdateringar på facebook igår så har det dykt upp en ny punkt på min lista över saker som jag vill ha när jag är hemma igen. Våfflor. Jag vägrar äta en här för de som finns är  en decimeter tjocka och dryper av fett och de serveras med korv och bacon. Blä! Jag vill ha tunna krispisga våfflor med grädde och hallonsylt. 

I veckan hittade jag ett roligt grattis-kort där det stod något i stil med att "du vet att du blivit gammal när du tänder det sista ljuset på tårtan och det första redan har hunnit brinna upp". Roligt tycker jag, pappa verkade inte förstå vad jag menade. Men det kvittar ju eftersom jag inte köpte det kortet. Hittade ett annat snällare kort men vi får väl se om posten samarbetar så att det kommer fram någon gång men det är väl lika bra att säga grattis här med för säkerhets skull. Grattis till världens bästa pappa som fyller år idag! Som den snälla dotter jag är så låter jag bli att skriva ut antalet ljus som skulle behövas.

Campus

En av sakerna jag uppskattar med att bo på campus är att det alltid är folk ute på området. I Farsta har jag en favorit runda för promenader och löpturer men eftersom den ligger intill vattnet och bakom de flesta husen så blir det isolerat om man är där tidigt eller sent på dagen. Här spelar det ingen roll om det är tidigt på morgonen eller sent på kvällen, det finns alltid folk ute i löpspåret, på promenadvägarna eller på alla sportplaner. Fotbolls- och rugbylagen kan man alltid lita på, de är ute och tränar så mycket att man ibland undrar hur de hinner med skolan.

Jag sitter och skriver på mina uppsatser och har just varit ute på en lunchpromenad i ett ganska grått och trist väder. Fördelen med det är att det gör det lättare att sitta inne och skriva sen. Jag är lite bitter över att jag inte kan vara med och födelsedagsfira pappa. Och äta tårta. Det känns lite roligare än att skriva uppsatser.

Igår fick jag hämta ut mitt Statement of Results. Ett officiellt dokument, med stämpel och allt, där resultaten från förra terminen står. Det känns lite konstigt att titta på resultatet av sex kurser, tiden har gått så fort att det är lite overkligt att tänka tillbaka och inse att jag faktiskt läst och tentat av alla de kurserna. Känslan av att ha gjort det här väger upp för tårtan och allt annat man missar :-)

Beerpong och amerikanare

Igår blev jag och G bjudna på förfest som äger rum just nu.

Tid: från 18-snåret och framåt, med ett inflikande om att sist hade de så roligt att de aldrig lämnade förfesten utan hängde kvar hela natten. 
Plats: Vår lägenhet. Vårt kök, vilket såklart ligger närmast mitt sovrum. Vi misstänker att vi inte blev inbjudna pga. våra sprudlande personligheter utan enbart eftersom de antagligen kände sig tvugna att göra det med tanke på platsen.

Jag och G gav beerpong och de dryga amerikanarna en chans. Vi till och med diskuterade olika sorter av jordnötssmör trots att det måste vara det minst intressanta ämnet man kan tänka sig. Sen gjorde G middag åt oss. Toast och omelett. Det var bara en cup of tea som saknades men vattenkokaren har gömts bakom pyramider av öl så vi satte oss och knaprade på vår toast och åt vår omelett. I jämförelse med de tjugo amerikanarna som klämt in sig i vårt kök så känns vi som två irländska tanter. Jag har till och med laddat med öronproppar och jag kommer gnälla om jag inte får min skönhetssömn. Uppsatsskrivandet går sådär kan jag tala om, jag satsar på att vara väldigt produktiv imornbitti medan övriga är bakfulla och det är helt tyst i lägenheten.

Dagens fånigaste kommentar var när vi diskade och C, den mest osociala och otrevliga av dem alla, stekte hamburgare. De såg hemmagjorda och fina ut, inte alls som frysta vilket var chockerande eftersom hans kost består av att micra frysta nuggets och fiskpinnar eller koka räkor. Så för att vara lite social och stilla nyfikenheten så undrade jag om han lagat till hamburgarna själv. Hans svar "Vad då om jag gjort köttet själv?" med ett hånflin. G är bäst, efteråt så var hennes kommentar att "Jag förstod frågan, du förstod frågan, det är bara amerikanarna som inte förstår en sån fråga. Vem är det nu som är smartast?"

Historia

Det är svårt att försöka beskriva irländarna och britternas gemensamma historia. Kortfattat så var Irland under hundratals år en brittisk koloni. Man styrdes mot sin vilja av en brittisk militärmakt och irländarna behandlades på ett sätt som man har svårt att föreställa sig. Det iriska språket förbjöds och irländarna hade inga rättigheter. Lagar stiftades som diskriminerade katoliker och irländarna levde under förhållandes som man jämfört med afrikanska slavar under slavtiden. Irländsk bönder trängdes bort från den bördiga marken, den tog britterna över och istället fick irländarna nöja sig med sämre jordar. Potatis är en av de få grödor som kan växa i magra jordar och därför blev den en oproportinellt stor del av odlingarna på Irland. Andra grödor kunde inte användas som föda eftersom man odlade vete och liknande för att betala hyran till britterna. När potatispesten drabbade ön så skedde det irländarna kallar an Gorta Mór, den stora hungern. En utdragen svältdöd och när irländarna väl fick hjälp så var det från Amerika och inte från det land som faktiskt styrde dem och dessutom låg betydligt närmare. Historien blir betydligt blodigare med påskuppror, frihetskrig, inbördeskrig, avrättningar, terrorism och allt annat som hänt under 1900-talet. Men relationen Irland - Storbritannien är kort sagt väldigt komplicerad.    

Irland deklarerade självständighet från Storbritannien 1916 men den erkändes först 1921. Trots att det är ett antal år sedan så har det aldrig hänt tidigare att en brittisk monark besökt Republiken Irland. Men nu i maj är det dags eftersom drottning Elizabeth (och USA:s president Barack Obama) ska komma hit för ett officiellt besök.

Vissa tycker det är ett bra sätt att inte hålla kvar vid gamla händelser och att det visar på att tiderna förändras medan vissa partiledare anser att det är för tidigt med ett brittiskt besök. Det partiet som har en historisk koppling till IRA anser att det är en kränkning mot offren för det brittiska styret. Kostnaderna är väl också en sak som retar många, vilket är helt förståeligt. Det sägs att det är den största säkerhetsoperationen i Irlands historia och det lär inte bli billigt. Det är klart att det måste reta folk ännu mera när de själva kämpar ekonomiskt och staten inte har en så pass bra ekonomi att den kan hjälpa de egna invånarna

Big foot

Jag har saknat min favoritlärares roliga kommentarer så det är tur att lektionerna är igång igen. Idag har vi pratat om vad Paul kallar juridikens Big foot. Han har hittat på det namnet eftersom man kan se spår av det men man ser aldrig själva Big foot. Bra liknelse!

I den kursen finns dessutom en väldigt underhållande äldre student. En kvinna som inte har engelska som modersmål men hon är väldigt framåt och frågar alltid massa frågor, ganska roliga frågor också. Sen skrattar hon rakt ut ibland, det är inte så konstigt eftersom alla skrattar åt lärarens kommentarer men hon gör det när ingen annan gör det. Som om det blir en fördröjning tills skrattet kommer. Men idag när han återigen nämnde att vi är så mycket bättre än Trinity så började hon plötsligt applådera väldigt högt vilket fick oss andra att börja skratta. Man har aldrig tråkigt på den kursen.

Dessutom har jag trevligt sällskap av J i den kursen. Idag hann vi diskutera matställen innan lektionen och nu har vi lyckats komma fram till ett par ställen som har portioner som J är nöjd med. Han säger att han är från Östeuropa  och där äter man en stor portion mat, inget småtjafs ;-)

Egoboost

Vissa dagar är jag helt less på det här med att dela lägenhet. Det räcker med att gå ut i köket och upptäcka att någon smutsat ner hela spisen igen eller att min tallrik är borta. Eller som i G:s fall, att det bara är smulor kvar av hennes favoritflingor som hon köpte med sig från Dubai. G är just nu på krigsstigen och har redan förhört en av amerikanskorna. Det är sånt som irriterar.

Men sen finns det ju fördelarna. Som igår när jag just kom tillbaka hem efter mina lektioner och G skickar ett meddelande och frågar om jag är hemma och om vi ska mötas vid affären för att handla mat när hon kommit av bussen från centrum. Jag gillar känslan av att någon faktiskt bryr sig om man är hemma eller inte och att ha någon att göra tråkiga sysslor med. Och jag gillar våra kvällspromenader och att laga mat med irländskorna. Igår var faktiskt de två amerikanska tjejerna riktigt sociala också, den ena hade sin familj på besök i lägenheten när vi kom tillbaka från promenaden. De var så trevliga och amerikanskorna var pratglada för en gångs skull.

Igår var jag dessutom väldigt stolt, det blev nästan fånigt. Vi pratade först om att G träffat någon från County Leitrim där F kommer ifrån (ett county i norr nära Nordirland) och det visade sig att G inte hade en aning om vart det låg. Hon trodde till och med att Kerry var i närheten (county Kerry ligger på västra sidan av ön, det är inte ens nära). Vi skrattade en hel del åt det men sen sa F att "Tallaght ligger väl norr om stan" vilket det inte gör. Jag vet var både Leitrim och Tallaght ligger så jag var bättre på irländsk geografi än irländskorna. De tyckte till och med att jag var mer irländsk än dem och att jag borde få ett irländskt medborgarskap. Och byta från juridik till geografi och så kunde jag flytta hit och bli lärare för de tycker att jag ska stanna kvar ;-)

Vi pratade med en av amerikanskorna om deras resa under lovet. G frågade om något var dear och  amerikanskan frågade what? och såg helt förvirrad ut men G trodde bara att hon inte hörde (det händer ofta här hemma, amerikanskorna har svårt med dialekten) så hon fortsatte fråga mer långsamt "Was - it - dear?". Det var rätt underhållande men jag kände mig taskig tillslut så jag flikade in att hon undrade om det var expensive. Så nu har jag fått pluspoäng av irländskorna när jag kan engelska ord som inte amerikanskorna fattar. Men det är inte så konstigt, jag har dels vant mig vid de irländarnas ord och dels så tycker jag att dear är helt logiskt eftersom det låter som vårat "dyrt". Hela kvällen var en riktigt egoboost när vi pratade om språk så sa G att min engelska var perfekt när jag kom hit men nu låter jag riktigt irländsk. Det är nog den finaste komplimangen jag fått när det gäller språket!

Så det här med att dela lägenhet kan vara en väldig egoboost :-)

Prins

Kommer ni ihåg grodan?

Nu är prinsen färdig :-)

Tack Cattis för en rolig & underhållande present!

Fat sheepses

Vi som inte har engelska som modersmål har ofta problem med det här med får i plural. Av någon anledning så vägrar vi säga sheep, istället lägger vi till ett s så det blir sheeps. Men igår hörde jag en annan variant som till och med fick guiden att säga att han skulle börja använda det ordet. En av de asiatiska turisterna i gruppen sa istället sheepses. Enligt min kinesiska kompis så är det bara så deras grammatik är så för dem är det helt naturligt. Men lite underhållande är det för oss andra, även om man inte ska vara skadeglad. Eller kasta sten i glashus för jag har råkat göra ett antal fel på svenska som ändå är mitt modersmål så det är väl mer pinsamt.

En annan kompis kläckte ur sig att fåren såg så feta ut, och efter det så kunde vi ju inte låta bli att säga fat sheepses om alla får vi såg. Man har ju inte roligare än man gör sig.

Wicklow mountains igen

Återigen var det dags för ett besök i County Wicklow. Det har blivit en favorit, lite för att det är så tillgängligt och nära Dublin men också för att det är otroligt vackert. Man kan inte låta bli att tycka om den idylliska naturen som dyker upp i massvis av filmer. Vi åkte förbi sjön där de spelar in vatten-scenen i P.S I love you, genom byn och förbi torget där de spelat in en del av Michael Collins och överraskande nog fick jag veta att tv-serien The Tudors (som handlar om den brittiske kung Henry) spelats in i Wicklow.

"I tell you, I have signed my death warrant"
Michael Collins kända ord som han sa när han skrev under fredsavtalet med England och tretton månader senare avrättades han av politiska motståndare.

Man kan säga att hela dagen gick i filmens tema. Som guiden själv sa, man hade inte kunnat tro att man skulle få höra om Julia Roberts kärleksliv på en busstur genom Wicklow. Men nu har jag lärt mig att irländarna tycker Julia Roberts irländska accent i Michael Collins är den värsta någonsin och att hon bröt sin förlovning med Kiefer Sutherland på The Shelbourne Hotel i Dublin. Om det nu var någon annan än jag som missat det så vet ni nu. 

Se har jag också fått lära mig av guiden hur man säger "jag är kall" - Tá sé fuar. Det är ett användbart ord om man bor i ett irländsk hus, även för turister. Jag tänker mig att det kan komma till användning under vårens resa om man skulle hamna i Donegal eller Mayo där många bara vill prata iriska. Även en vår/sommarnatt kan det bli kallt i husen här så jag memorerar frasen. 

Have you met Nemo? Isn't he gorgeous?

Eftersom alla pubar och matställen var fulla så gick vi till Supervalue och köpte med oss mat och satte oss vid Liffey för att äta lunch. När vi satt där så dök det upp ett gäng irländare som antagligen hade druckit sedan frukost. Den ena stal ett fiskespö och gick omkring med. Han pratade med flötet som han sa var hans hund Nemo och frågade "isn't he gorgeous?" och undrade om jag ville pussa på Nemo. Nej tack. Men han fick ett gäng turister att göra det så han var nog nöjd ändå. Lite mindre nöjd blev han när ett par garda kom cyklandes på strandpromenaden och sa till honom, hans kompisar och ett par av tjejerna i vårat gäng som också hade alkohol med sig att det skulle bli böter på ett par tusenlappar om de inte hällde ut drickan.

På en enda dag tror jag att jag firat Irlands nationaldag mer än jag firat den svenska nationaldagen under alla år. Det är lite underligt. Men jag vill definitivt fira St. Patrick's day igen på Irland. Det går inte riktigt att beskriva stämningen som är när hela staden firar, alla pratar och skrattar med alla... Magiskt!

Videoklipp från Paddy's day

Jag filmade ett par kortare klipp. Man får en liten känsla av paraden i alla fall, det är en väldigt blandning av musik som spelas ;-) 





Everyone's Irish on March 17th

Herregud vilken dag! Hela Dublin fylldes med människor och stämningen var helt fantastisk. Vi såg paraden, försökte hitta någonstans att äta men allt var fullt så det blev matsäck från Supervalue som vi åt på bänkarna vid Liffey, besökte ett par pubar... Jag har nog aldrig sett så mycket människor här, det var helt galet. Folk börjadeta plats för paraden ett par timmar innan, vi hade tur som fick bra platser men det var kallt att stå stilla så länge. När vi skulle gå därifrån kunde ingen gå normalt för våra fötter var så frusna, jag hade ingen känsel kvar. Men det var det värt.

Se här hur mycket folk det var:

Temple bar är fullpackat med folk!

Alla turister ska gå på Ha'Penny bridge. Jag undrar om det är för att bron är känd och de vill gå på den eller för att de inte vet en annan väg? Vi nöjde oss med att fota och sen gå över floden på ett annat ställe där det var helt tomt.

Ett par timmar innan paraden och folk börjar ta plats

Lite bilder från paraden

Kvällssol

Älskar när kvällarna blir ljusare och det känns som att man kan utnyttja tiden mer. Kvällspromenader behöver inte längre ske i deppigt mörker, det är så härligt.

Från groda till prins

Jag fick en sån fin present av bästa Cattis nu när jag var hemma så idag har jag börjat förvandla en groda till en prins...

Jag har också sysselsatt mig i köket där jag har lagat matlådor. Än har ju inte våra minimala frysar blivit fulla så det gäller att passa på nu. Gjorde thaigryta med kokosmjölk.

Pratade just med en av amerikanskorna som också kom tillbaka igår. Hon har tydligen ställt en påse med sopor utanför sopområdet när det var låst, men jag antar att hon gjorde det när de flyttade till ett annat ställe eftersom det är enda gången de har haft låst. I alla fall så hade någon av personalen öppnat upp påsen och hittat något med hennes namn på så nu har hon fått ett brev om att hon är skyldig 100 euro i böter. Visst var det klantigt av henne att inte tänka på att det kanske fanns ett annat ställe att slänga soporna på och de hade mailat ut om det men att få betala 1000 kr i böter känns lite väl saftigt. 

Tillbaka efter ett par härliga dagar hemma

Var tvungen att gå upp alldeles för tidigt imorse, gäspade mig genom färden ut till Arlanda eftersom det segade ordentligt med alla köer (tack pappa som skjutsade fast det var så tidigt!) och som grädden på moset denna morgon så visade det sig att min väska vägde för mycket. SAS har nya regler så man betalar inte längre per kg övervikt utan man får betala som om man lade till en hel extra väska. Mannen bakom disken kläcker kommentaren att jag hade tjänat på att ta två väskor så hade jag fått plats med mer för det priset. Ja smartass, såklart att jag hade kunnat göra det om jag insett att det skulle bli övervikt.

Men blev på bättre humör under flygningen. Det var en purser som jag flugit med förut som bossade på morgonens flygning och han är så genuint trevlig och härlig att det smittar av sig. Han kommenterade min outfit (min sköna varma mjukiströja med texten Temple bar och Dublin på) och sa att idag hade jag rätt tröja på mig ;-) Jag hamnade bredvid två pratglada kvinnor som skulle hit på jobb och när de frågat vad jag skulle göra och fick reda på att jag bor här så blev de helt lyriska. Så nu har jag fått svara på frågor, tipsat om O'Neills och var man hittar den bästa shoppingen. När pursern kom förbi och skulle hämta upp skräp så frågade han om de hade en trevlig flygning, den ena svarade att det hade de minsann för nu hade de fått experthjälp och då kommenterade han återigen min tröja och sa att ja men det syns ju på lång väg att jag har koll med den tröjan ;-)

Så fint flygväder idag

Annars var flygningen lugn och bekväm, jättefint väder och jag älskar när man flyger in över turkost vatten och gröna ängar när solen skiner och allt är så otroligt vackert. Flygplatsen var kaotisk och full av tyskar, de flesta klädda i grönt och jag såg till och med en tjej i grönfärgat hår. Det märks att St. Paddys day närmar sig.

Det har verkligen varit underbara dagar hemma, även om de har gått så himla fort. 10 dagar kändes som en ordentlig semester men gick alldeles för snabbt. En envis förkylning i mitten av veckan gjorde att jag inte orkade ta mig ur huset och förstörde min planering men eftersom jag alltid lyckas bli sjuk när jag är ledig så borde jag väl ha förväntat mig det...

Men jag har ändå hunnit med att njuta av att kunna umgås med familjen och vänner. Egentligen är det inte mycket som behövs för att man ska må bra, det är de vardagliga sakerna som man inte kan göra när man inte bor i samma land. Att kunna använda mobilen och ringa upp någon, ta en ridtur och kunna fika i stallet, äta middag och umgås med familjen, fira födelsedagar, svulla i sig scampi på Vapiano eller dra på kryssning med tjejerna, få med sig lillebror som smakråd på shopping... Det finns en massa bra saker man med att vara hemma.    

Ett par bilder från dagarna hemma

You can now check in

Vilken kväll igår! Vi testade ett nytt ställe som ingen av oss varit på, det heter Tripod. De hade bra musik, billiga drinkar och en rätt cool lokal. Så vi hade riktigt trevligt. Vi satte oss ner en stund för att G skulle vila fötterna och det satt en kille i soffan. Han satt och log för sig själv när han räknat ihop småmynt, tydligen räckte det bra för en snabb sväng till baren och sen var han tillbaka med ett glas öl och surplade i sig den med hjälp av fem sugrör på en gång. Vi tog lite bilder och då erbjöd han sig att ta en på oss ihop så alla kom med. Efterdet så var vi nog i hans värld nya bästa vänner för plötsligt började han prata med mig. Han frågade vad jag läste och vart och det visade sig att han också pluggade här. När jag sa att jag bara var här på utbyte så skulle han säga att min engelska var impeccable, vilket såklart är en egoboost att höra. Vem vill inte prata felfritt? Men jag vet inte, komplimangen kanske inte känns lika trovärdig när personen som säger det är så full att han har problem att uttala impeccable ;-) I vilket fall som helst så hade vi en väldigt trevlig kväll!

Soliga Ha'Penny bridge i bakgrunden

Så här ser det ut utanför mitt köksfönster just nu. Gaelisk fotboll.

Idag på eftermiddagen har jag varit en sväng på stan och när jag var där pep min telefon till och jag fick ett sms: You can now check in on SK536 DUB-ARN... Vilket alltid är en trevlig påminnelse om att det då är 24 timmar kvar till flighten. Så nu ska det packas och fixas ikväll och sen ska jag sova sött inför uppstigning och färd ut till flygplatsen imornbitti.

Det känns lite konstigt att tänka sig att jag vid den här tiden imorgon förhoppningsvis kommer ha landat i tid, hämtat mitt bagage och hittat världens bästa pappa som kommer och hämtar upp mig.